Distance isnt easy.

Greken gjorde mig lite gladare ikväll. Men jag vet ju att det bara är för stunden. Jag är mest ledsen för att jag inte kan umgås mer med någon som jag tycker så mkt om. Att jag inte har pengar eller tillräckligt med semesterdagar, så jag kan åka nu, snart.. Jag måste spara dom. Har försökt att prata med honom om typ.. framtiden. Men det är svårt. Jag menar då inte svårt att förstå varandra, utan mer svårt för att någon måste börja om, om det skulle vara så att vi vill "satsa". Men jag vet inte. Mamma frågade mig häromdagen om jag vill följa med till Thailand nästa höst. Men jag vet inte, för om vi ska fortsätta att ses, så måste jag ha pengar till honom och semesterdagar att ta ut då. Jag vet ingenting! Och det är det som är så frustrerande och därför jag är ledsen.

Det är inte direkt ofta man känner sig trygg, kärleksfull, galen, bekväm, eller kär i någon heller. Därför är det något som jag inte vill "ge upp" direkt.

Distansförhållanden är väl inte något man egentligen drömmer om, eller som man hör, är enkelt.

Det dumma med mig är att när jag är "nere" så stänger jag in mig själv, tar avstånd från sociala kontakter, är för mig själv bara. Tror inte att det är det bästa. Men det är bara det jag vill just då.. alla är vi väl olika.

Men jag ska försöka att inte vara så himla nere. För när jag är "uppe" (;P), så är jag en sprallig prick och full av liv. HA!

Det är verkligen svårare ju äldre man blir. Iaf mer komplicerat. Eller så är det bara så jag ibland tänker, fast jag inte vill. Äsch, vette tusan vad jag tänker eller skriver längre, så avslutar nog här.

Natti natt!