One more. Then it's nothing.

Förtroende, tillit, respekt..
Vad är det?
Igår var jag riktigt upprörd, förtvivlad, allt bara rörde om i min skalle. Men precis nu. Så känner jag mig faktiskt ledsen. Att jag spenderat mer än 5 år till att BARA älska, tro, finna trygghet hos denna person, gör mig otroligt ledsen. Blåögd? Känner mig otroligt blåst.
I våras så åkte jag upp till Sundsvall, då han bodde och jobbade där. Han köpte Kent biljetter till oss. Vet ni vad det riktigt komiska är? Att han var tillsammans med denna tjej då och inte nog med det, DET var HENNES pengar han spenderat till biljetterna!
Jag hade ingen som helst aning om detta. Att han ens hade en flickvän då.
Skulle väl tro att när det sist tog slut mellan oss för ett år sedan, så hade han väl träffat henne. Och troligtvis visste väl hon inte ens om att jag fanns.

Ni undrar säkert hur tusan jag kan skriva allt detta. Men ni ser ju själva, det har gått alldeless för långt nu. HAN har gått för långt. INGEN ska någonsin bli behandlad på det här sättet, ingen!

Jag vet inte längre. HONOM har jag alltid litat på. Han är väl den enda jag inte skulle kunna tro, skulle göra nåt sånt. Men ack så fel.
Man skulle nästan kunna tro att han är schizofren. Jamenar, han har sagt hur många ggr som helst vad han hatar otrohet, och hejhå, vem är det som är otrogen?
Och det är ju inte så att jag skulle kunna tro att jag är "Lindajue" längre, eftersom jag inte är den enda han varit otrogen med/mot.

Nemen, skulle ju inte tänka eller skriva om detta något mer. Men det blev lixom kvar i mina tankar.
Jag ångrar inte att jag skriver detta. Som sagt, det har gått för långt för att hålla tyst om någon som beter sig såhär.