I have..

Just nu känns det mesta lite dystert, ungefär lika dystert som bilden ovan. Det är självklart hösten som gör mig dyster, och framförallt mörkret. Inget känns lixom roligt. Och javet Freud att jag är dyster och jag skriver om dystert om det är så att jag känner mig så. Visst skulle jag kunna skriva att jag är glad och allt är på topp, men då ljuger jag ju.
Sedan när det finns flera personer som man tycker om som inte bor särskilt nära, som gör en ungefär hel och på ett gladare och bättre humör. Då känns det så sorligt att man inte kunde vara dom närmre.
Sedan finns det en kärlek. Den kommer lixom inte i riktigt rätt land. Det gör det ju svårare. När man är kär vill man ju faktiskt ta till vara den känslan och vara nära. Jag kanske får vänta 25 år till, tills jag får känna den känslan. Den känslan är lixom väldigt ovanlig för mig (knappt så den finns.), medans andra får den känslan ungefär varje dag. Orättvist eller bra? Jag vet faktiskt inte..
Kanske bättre att hitta den där inre kärleken till mig själv, så slipper jag vänta 25 år till. Eller så blir jag nunna? Hur är det med nunnor nu? Är det bara kärleken till Gud dom har? Äsch..

Om jag ändå kunde bli glad för något fint sms, men det blir jag inte.
Men ngt som ändå gör mig glad är att Carola är här och att jag får träffa fina Jae imorrn. Och imorrn kommer det bli en kanon, super duper kväll, det känner jag på mig.

Jag hjärta er. Alla ni fina, omtänktsamma, goa vänner. ALLA!